Femton år med diabetesdiagnos — utan utredning, utan behandling, utan OGTT

Bakgrundsfakta om OGTT och den diagnostiska evidensen finns i artikeln OGTT — det bortglömda diabetestestet.

Bakgrund

Mannen har sedan unga år en neuropsykiatrisk funktionsnedsättning och bor i egen lägenhet med stöd av LSS-insatser. Han har sedan flera år tillbaka stått på kvetiapin, ett atypiskt antipsykotikum. Ingen dokumenterad metabol monitorering har genomförts i samband med insättningen eller därefter — trots att FASS kräver det (1).

Han har uttalad muskelförlust (sarcopeni). Armarna saknar muskeltonus. Blodtrycksmanschetten fungerar inte på hans överarm. Kreatinin — en muskelmarkör — har vid upprepade provtagningar legat i nedre kvartilen, men ingen läkare har reagerat på mönstret.

Diagnosen som finns men inte följs

En genomgång av mannens 1177-journal visar att sökordet “diabetes” ger 84 träffar i anteckningar, diagnoser och remisser. Diagnoskoden E11.9 (Diabetes mellitus typ 2 utan komplikationer) har registrerats som huvud- eller bidiagnos vid minst 13 tillfällen av olika läkare och sjuksköterskor sedan 2011 (2).

Mannen är registrerad i NDR (Nationella Diabetesregistret) — ett kvalitetsregister som förutsätter en aktiv diabetesdiagnos. En diabetessköterska vid hans vårdcentral registrerade honom i NDR vid två tillfällen under 2025, med E11.9 som huvuddiagnos (2).

Trots den aktiva diagnosen har mannen aldrig fått: - Strukturerad diabetesuppföljning - Dietistkontakt - Ögonbottenfotografering (senaste remissen 2011) - Fotundersökning med tanke på diabetes - OGTT

Han har kallats till diabetessköterska vid flera tillfällen men uteblivit. Journalen dokumenterar att han “pratar mycket snabbt”, “har svårt att hålla tråden” och har “svårtagen anamnes” (2). Men mannen förstår vad som händer med honom — han har själv vid minst 15 tillfällen frågat om diabetes, beskrivit sina symtom och begärt utredning. Svårigheten att följa kallelser och navigera vården beror inte på bristande förståelse. Den beror på den stress han lever under.

Under samma period som diabetesdiagnosen förblir outredd pressas mannen av en förvaltarskapsansökan (22), av boendestöd och kommunal stödverksamhet (Brobyggarna) som i inspelade samtal uppmanar honom att acceptera förvaltarskap och flytt till institutionsboende, och av en ekonomisk situation under existensminimum. Hans tidigare rättegångsbiträde agerade mot hans uttryckliga vilja. Mannen lever i en dubbelbindning: om han protesterar tolkas det som bristande samarbete, om han anpassar sig tolkas det som samtycke. Resultatet är en stressreaktion — tilltagande isolering, misstro mot myndigheter, fysisk försämring — som vården dokumenterar som “svårtagen anamnes” utan att fråga vad som orsakar den.

Mannens ombud har gjort en orosanmälan till socialtjänsten avseende misstänkt PTSD orsakat av det institutionella sammanhanget, samt vänt sig till allmänpsykiatrin med begäran om oberoende bedömning — oberoende av de institutioner som utgör det utlösande sammanhanget (2).

Motsägelsen ingen löser

I maj 2025 skrev en läkare vid mannens vårdcentral: “Normalt socker. Han har inte diabetes” (2). Bedömningen baserades på normalt HbA1c och/eller icke-fastande glukos. Ingen OGTT beställdes.

Fyra månader senare registrerade en diabetessköterska vid samma vårdcentral E11.9 som huvuddiagnos och godkände registrering i NDR. I mars 2026 registrerade ytterligare en läkare vid samma vårdcentral E11.9 som huvuddiagnos och skickade remiss till diabetessköterska (2).

Kommunsjuksköterskan som samordnar mannens vård konstaterade själv: “det är svårt när det ibland står i hans journal att han har diabetes” (2).

Mannens ombud har frågat varför motsägelsen inte utretts. Svaret har varit tystnad.

Vid ett läkarsamtal i mars 2026 — som spelades in — avvisade läkaren en begäran om OGTT med hänvisning till normalt HbA1c (36 mmol/mol) (3). Samma läkare registrerade vid samma besök E11.9 som huvuddiagnos.

Provsvaren: ett mönster ingen samordnade

Under perioden 2015-2026 har mannen lämnat 43 provtagningar (4). Glukosvärden visar ett tydligt mönster:

2015: Fasteglukos 7.8 mmol/L — flaggat i journalen med asterisk. Diabetesgränsen är 7.0. Värdet borde ha utlöst bekräftande prov eller OGTT (5). Ingen uppföljning dokumenterad.

2017: Fasteglukos 6.3 — övre gräns. HbA1c 41 — nära prediabetes (gränsen är 42).

2018: HbA1c 43 — prediabetes. Borde ha utlöst livsstilsrådgivning, OGTT och intensifierad monitorering (5, 6). Ingen åtgärd dokumenterad.

2024-2026: Femton av arton icke-fastande glukosvärden ligger i intervallet 6.1-9.9 mmol/L. Mönstret — konsekvent förhöjt, år efter år — syns tydligt i sammanställningen men har aldrig analyserats samlat.

Senaste HbA1c (2026): 36 mmol/mol. “Normalt.” Gyberg visade i Läkartidningen att patienter med nedsatt glukostolerans hade genomsnittligt HbA1c på just 36 mmol/mol (7). WHO konstaterade 2011 att normalt HbA1c inte utesluter diabetes (8).

Varför standardproverna kan vara vilseledande

Tre faktorer gör att HbA1c och fasteglukos kan ge en falskt trygg bild i detta fall:

1. Sarcopeni. Skelettmuskulaturen tar upp 70-80% av blodsockret efter en måltid (9). Mannens dokumenterade muskelförlust innebär att denna kapacitet är kraftigt nedsatt. Blodsockret stiger sannolikt högt efter varje måltid och stannar uppe länge — men fasteglukos och HbA1c kan ändå se acceptabla ut.

2. Kvetiapin. Läkemedelsutlöst diabetes visar ofta glukosförhöjning på eftermiddagar och kvällar medan fasteglukos förblir normalt (10). HbA1c vid gränsen 6.5% missade 75% av diabetes hos patienter på antipsykotika (11).

3. Kombinationseffekten. Sarcopeni och kvetiapin verkar i samma riktning: båda försämrar postprandiell glukoshantering. OGTT är det enda testet som mäter just denna situation.

Felkodning som ytterligare komplicerar bilden

Vid ett tillfälle (februari 2025) kodade en läkare mannens diabetes som E10.9 — diabetes mellitus typ 1 — trots att all övrig dokumentation anger typ 2 (2). Felkodningen har inte korrigerats.

Patienten har frågat — 15 gånger

Journalgenomgången visar att mannen vid minst 15 tillfällen under perioden 2015-2026 uttryckt oro över diabetes eller aktivt frågat om utredning (2):

• 2015: “Är rädd för diabetes”
• 2017: “Orolig över att han har diabetes pga övervikt”
• 2018: “Misstankar om att har diabetes”
• 2024: “Fått veta han har diabetes typ 2. Undrar om han ska dö nu??”
• 2025: “Uppger att han har diabetes och önskar dietistkontakt”
• 2026: “Orolig för sitt blodsocker…varför vi inte tagit fastande blodsocker”

Svaret har varierat mellan “du har fina värden” och “du har inte diabetes” — men aldrig: “vi beställer OGTT för att ta reda på det.”

OGTT i journalen

Ordet “OGTT” förekommer en enda gång i mannens journal. Det var 2026, i en akutmottagningsanteckning som noterade att mannen hade med sig ett brev från sitt ombud där “behandlande läkare ombedes ta ett OGTT” (2). Brevet scannades av sekreterare. Inget OGTT beställdes.

Vad som hänt istället

Mannen har via sitt ombud begärt OGTT vid sin vårdcentral. Begäran avvisades — inspelning finns (3). En remiss till sjukhuset gjordes av en annan läkare — den avvisades också.

Ombudet har ringt privata kliniker i regionen. Ingen utför OGTT privat. Samtliga hänvisar till landstinget.

Patientnämnden ska enligt lag (2017:372) inte göra medicinska bedömningar och inte ta ställning till om vårdgivaren gjort rätt eller fel. Det är inte deras uppdrag. Däremot ska nämnden enligt 2 § hjälpa patienter att “få klagomål besvarade” och “rapportera iakttagelser och avvikelser av betydelse för patienterna”. Enligt 7 § ska nämnden uppmärksamma IVO på förhållanden som omfattas av tillsynen (25).

Patientnämnden kontaktades första gången i augusti 2024. Klagomålet skickades till Capio Hovshaga som svarade: “Vi har tittat tillbaka på provtagningar som gjorts, dessa visar att du inte har diabetes” (12). Patientnämnden vidarebefordrade svaret och avslutade ärendet. Diagnoskoden E11.9 stod samtidigt aktivt registrerad i mannens journal och han var inskriven i NDR. En kontrollfråga till vårdgivaren — finns det en aktiv diabetesdiagnos i journalen? — hade inte krävt en medicinsk bedömning, men hade avslöjat att svaret var oförenligt med journalen. Frågan ställdes aldrig.

I mars 2026 skickades ett nytt klagomål om att Vårdcentralen Dalbo avvisat OGTT. Dalbos medicinskt ledningsansvarige läkare bekräftade i sitt svar att diagnosen funnits sedan minst 2011 och att grunderna var oklara. Läkaren lovade utreda med nya prover — men avvisade sedan OGTT och baserade bedömningen på HbA1c (12).

I patientnämndens svar hänvisades mannen till sin nya vårdcentral: “Då [patienten] nu bytt vårdcentral bör frågan om kompletterande test, OGTT, ställas dit” (12). Klagomålet handlade om varför Dalbo avvisade OGTT — inte om var framtida vård skulle ges. Handläggaren tillade: “Patientnämnden gör inga egna medicinska bedömningar och tar inte heller ställning till om vårdgivaren har gjort rätt eller fel” — en korrekt beskrivning av uppdraget, men frågan var inte medicinsk. Frågan var om klagomålet hade besvarats.

Mannens ombud inkom med ett genmäle och åberopade 2 § — att nämnden ska se till att klagomål besvaras — samt 7 § om rapporteringsskyldighet till IVO (25). Först då vidarebefordrades genmälet till verksamhetsansvarig vid Vårdcentralen Dalbo samt till primärvårdens chefläkare. Den 24 april 2026 bekräftade patientnämnden per e-post att genmälet skickats vidare (28). Ärendet är pågående.

Det är värt att notera att nämnden i båda fallen — 2024 och 2026 — agerade inom sitt uppdrag. Den gjorde inga medicinska bedömningar, den tog inte ställning. Men de två skyldigheter som inte kräver medicinsk kompetens — att bedöma om ett klagomål faktiskt besvarats och att rapportera synliga avvikelser — aktiverades först efter att ombudet åberopade specifika lagparagrafer. En patient utan ombud hade sannolikt fått samma resultat som 2024: ett svar som inte stämmer med journalen, vidarebefordrat och avslutat.

Konsekvenser

50% av alla nydiagnostiserade med diabetes typ 2 har redan utvecklat senkomplikationer vid diagnos (9). DECODE-studien visade HR 1.73 för totalmortalitet vid oupptäckt IGT (13). En 2025-studie visade att diagnos utan OGTT hos äldre gav HR 2.043 för dödlighet (14).

Mannen har utöver glukosavvikelserna: - Leverbelastning: ALAT 13x normalt (2021) — aldrig utredd, sannolikt kvetiapin (1) - Lågt fT4 vid fyra tillfällen — aldrig utredd (4) - Allvarlig vitamin D-brist (26, ref >50) — inget tillskott förskrivet (4) - Återkommande hyponatremi — möjlig kvetiapin-biverkan (4)

Ingen har samordnat dessa fynd. Var och en av dem kan vara en kvetiapin-biverkan (1, 18). Tillsammans utgör de en bild av iatrogen skada — skada orsakad av vården själv — som aldrig utretts.

Institutional betrayal: förvaltarskap och boende som tystnadsstrategi

Samtidigt som mannens diabetesdiagnos förblir outreddd och hans iatrogena skador odokumenterade, pågår ett parallellt förlopp: en myndighet har ansökt om att mannen ska få en förvaltare och att han ska flytta till ett kommunalt boende (22).

Mannen bestrider ansökan. Hans ombud menar att förvaltarskapet i praktiken skulle omöjliggöra den insyn som lett till att de medicinska bristerna upptäckts. Det är ombudet — inte vården — som sammanställt provsvaren, identifierat mönstret, begärt OGTT, kontaktat patientnämnden och dokumenterat motsägelserna i journalen. Med en förvaltare som vårdens egen organisation utser finns ingen garanti för att denna granskning fortsätter.

Mönstret stämmer med vad forskningen kallar institutional betrayal — ett begrepp myntat av psykologerna Smith och Freyd (2014): institutioner som skadar de individer som är beroende av dem, inklusive genom att inte förebygga, erkänna eller stödja dem som utsatts för skada inom institutionens ramar (23).

I psykiatrisk slutenvård har institutional betrayal dokumenterats som en mekanism för iatrogen skada som minskar patientens tillit och försämrar deras vilja att söka vård (24). När en patient uttrycker att “vårdcentralen vill ta död på honom” (2) — samma dag som han ska till tingsrätten för förvaltarskapsfrågan — är det inte bara ångest. Det är en patients upplevelse av ett system som registrerar hans diagnos men vägrar utreda den, som ordinerar läkemedel utan att monitorera biverkningarna, och som nu vill begränsa hans förmåga att ifrågasätta det.

Det finns inspelade samtal där personal från boendestöd och Brobyggarna (en kommunal stödverksamhet) pressar mannen att acceptera förvaltarskap och flytt till institutionsboende. Inspelningarna är transkriberade och arkiverade.

De iatrogena skadorna i detta fall är inte spekulativa. De är dokumenterade: - Leverbelastning 13x normalt — sannolikt kvetiapin, aldrig utredd (4) - Fyra mätningar med lågt sköldkörtelhormon — aldrig utredd (4) - Allvarlig vitamin D-brist — inget tillskott (4) - Återkommande lågt natrium — känd kvetiapin-biverkan (4) - Diabetesdiagnos utan behandling i 15 år (2) - FASS-obligatorisk metabol monitorering — aldrig genomförd (1)

Frågan är inte om iatrogen skada har skett. Frågan är varför ingen institution — inte vårdcentralen, inte patientnämnden, inte IVO — har agerat på den. Och varför den institution som nu agerar gör det genom att begränsa patientens autonomi, inte genom att utreda skadorna.

Tidslinje

År	Händelse	Åtgärd
2011	Diabetesdiagnos sätts. Remiss ögonbotten. HbA1c 39.	Kostbehandling
2014	Diabetessköterska ordinerar fasteprover	Oklart om tagna
2015	Fasteglukos 7.8 (flaggat, diabetiskt)	Ingen uppföljning
2017	Fasteglukos 6.3, HbA1c 41	Ingen uppföljning
2018	HbA1c 43 (prediabetes)	Ingen uppföljning
2019	Triglycerider 3.2, LDL 5.5	Ingen koppling till metabolt syndrom
2021	ALAT 13x normalt. E11.9 bidiagnos. NDR-registrering.	Leverpåverkan skylls på alkohol
2023	E11.9 bidiagnos vid VC Centrum	Ingen diabetesuppföljning
2024	Slumpglukos 8.2, 8.5, 8.9, 9.9	“Inom referens”
2024	HbA1c 37, fasteglukos 5.3	“Normalt”
2025-02	Läkare: “diabetes i botten, inte följts på ett tag”	Planerar diabetessköterska
2025-02	Felkodning: E10.9 (typ 1) istället för E11.9 (typ 2)	Aldrig korrigerad
2025-05	Läkare: “Normalt socker. Han har inte diabetes.”	Ingen OGTT
2025-09	E11.9 huvuddiagnos + NDR. Patient uteblev.	Väntelista
2025-11	E11.9 huvuddiagnos + NDR. Patient uteblev.	Väntelista
2026-03	E11.9 huvuddiagnos. OGTT begärd av ombud — avvisad (inspelning finns).	Diabetessköterska-remiss
2026-04	OGTT-brev på akuten — scannat men ingen åtgärd	—
2026-04	Ny VC: “Har diabetes. Väntelista diabetessköterska.”	Väntar

Femton år. 13 ICD-registreringar. NDR-registrerad. Noll OGTT.

---

Patientfallet är anonymiserat. Alla provsvärden, tidpunkter och journalcitat är autentiska och hämtade från journalutdrag via 1177. Inspelningar finns arkiverade.

Faktagrunden för varför OGTT behövs finns i artikeln OGTT — det bortglömda diabetestestet.

Referenser

1. FASS. Kvetiapin Teva, produktresumé, avsnitt 4.4 och 4.8. 2024.
2. Journalutdrag via 1177 Journalen. Sökord “diabetes”, 84 träffar i anteckningar, diagnoser och remisser. Exporterad 2026-04-28.
3. Inspelning, läkarsamtal 2026-03-31. Transkriberad och arkiverad.
4. Provsvar exporterade via 1177 Journalen, 43 provtagningar 2015-2026. Sammanställda 2026-04-24.
5. Socialstyrelsen. Nationella riktlinjer för diabetesvård. Stockholm: Socialstyrelsen; 2018.
6. VISS.nu. Vårdprogram prediabetes. Stockholm: Region Stockholm; 2024.
7. Gyberg V. Glukosstörning trots normalt HbA1c eller fasteplasmaglukos. Läkartidningen. 2015;112:DRS4.
8. Use of glycated haemoglobin (HbA1c) in the diagnosis of diabetes mellitus. Abbreviated report of a WHO consultation. Geneva: World Health Organization; 2011.
9. Internetmedicin.se. Postprandiell hyperglykemi. 2025.
10. Internetmedicin.se. Sekundär diabetes. 2025.
11. Samaras K, Correll CU, Mitchell AJ, et al. Diabetes risk potentially underestimated in youth and young adults on antipsychotics. PLOS ONE. 2019;14(1):e0210674.
12. Patientnämnden Kronoberg. Ärende 61373991. Klagomål 2024-08-19, genmäle 2026-04-23.
13. DECODE Study Group. Glucose tolerance and cardiovascular mortality: comparison of fasting and 2-hour diagnostic criteria. Arch Intern Med. 2001;161(3):397-405.
14. Kim SH, Park YM, Yoo JI, et al. Diagnosis of diabetes mellitus without oral glucose tolerance test and the associated mortality risk in older adults. Sci Rep. 2025;15:3988.
15. Ritsinger V. Oupptäckt glukosstörning riskfaktor för nya hjärt–kärlhändelser. Läkartidningen. 2016;113:DWSE.
16. Definition and diagnosis of diabetes and intermediate hyperglycaemia. Report of a WHO/IDF consultation. Geneva: World Health Organization; 2006.
17. Meijnikman AS, De Block CEM, Dirinck E, et al. Not performing an OGTT results in significant underdiagnosis of (pre)diabetes in a high risk adult Caucasian population. Int J Obes. 2017;41(11):1615-20.
18. Läkemedelsverket. Antipsykotiska läkemedel och akuta diabeteskomplikationer. Uppsala: Läkemedelsverket; 2017.
19. Internetmedicin.se. Diabetes typ 2 i primärvård — utredning och uppföljning. 2025.
20. Patientlagen (2014:821). Stockholm: Riksdagen.
21. Patientsäkerhetslagen (2010:659). Stockholm: Riksdagen.
22. Växjö tingsrätt, mål Ö 6997-25. Ansökan om förvaltarskap. Pågående.
23. Smith CP, Freyd JJ. Institutional betrayal. Am Psychol. 2014;69(6):575-587.
24. Feeney LR, Guzman-Parra J, Smith MW, et al. Institutional betrayal in inpatient psychiatry: effects on trust and engagement with care. Psychiatr Serv. 2025;76(2):155-162.
25. Lag (2017:372) om stöd vid klagomål mot hälso- och sjukvården. Stockholm: Riksdagen.
26. Smith CP, Freyd JJ. Dangerous safe havens: institutional betrayal exacerbates sexual trauma. J Trauma Stress. 2013;26(1):119-124.
27. Klest B, Tamaian A, Boughner E. A model exploring the relationship between betrayal trauma and health: the roles of mental health, attachment, trust in healthcare systems, and nonadherence. Psychol Trauma. 2019;11(5):533-540.
28. Patientnämnden Kronoberg. E-postsvar 2026-04-24: genmäle vidarebefordrat till VC Dalbo.