Brottslighet inom sjukvården

Några exempel:

Texten hämtad ifrån Crime in Medicine

Ända sedan Thomas Hobbes tid har vi vetat att även en "god" människa kan vara våldsam eller självisk. Inom medicinen verkar man tro att vårdgivare aldrig skulle skada en patient med flit. Systemet gör det nästan omöjligt för patienter att anmäla brott. I varje stor grupp finns sociopater och psykopater. Brott inom medicinen sopas under mattan. Det borde vara det första patienterna skyddas från – vårdgivare som begår brott mot dem.

Var annars än inom sjukvården erkänns aldrig ett misstag?

— “The Doctor Factor,” an essay in “The Woman at the Washington Zoo” by Marjorie Williams

Juridiken spelar ingen roll. Polisen låter inte patienten anmäla ändå. Deras bortförklaringar är många och fantasifulla:

Men ingen har dragit en linje med en röd penna kring sjukvården och sagt att här gäller inte lagen. Ibland säger polisen rakt ut: "Vi släpper inte fram en anmälan." ( se Kashyap)

Det kan inte hända här

Polisen kan kräva att en läkare bekräftar skadorna som annan sjukvårdspersonal orsakat för att ta upp en anmälan. Polisen kan då påstå att åklagarer annars inte tar upp fallet. Ibland säger polisen att att det går under Patientnämnden , vilket också är fel. Bara polisen kan ta emot och utreda en brottsanmälan. Patientnämnderna tar emot klagomål, men kan ibland inte hantera dem. De avskriver för "brist på bevis". Detta är systemfel drivet av intressekonflikter. Polisen utreder inte ordentligt. De kan fråga vårdgivaren efter journaler, som saknar spår av brott, tro på dem och lägga ner fallet. Journaler skrivna av gärningspersonen, i en värld där fel sällan skrivs ner. Polisen tar till och med vittnesmål från medskyldiga som bevis. Sedan ber de om ursäkt för att ha stört och avslutar ärendet. Folk, inklusive polisen, litar blint på vårdgivare. Sunt förnuft och bevis räcker inte.
Det är ovanligt med en patient som får polisen att faktiskt titta på journalerna och tala med polisen om innehållet. I normalfallet kommer inte polisen ta emot en anälan, eller så avskrivs den omdelbart.

Vårdgivarens vilja styr

Få patienter som försöker göra en polisanmälan lyckas. Men inget får läkare och vårdpersonal att sluta sig samman mot en patient som när en läkare påstås ha gjort något brottsligt. Att få skador behandlade som tilfogast en pationet med flit är nästan omöjligt. Även när man tror på patienten vill ingen ställa en diagnos som skulle kunna användas som bevis i en domstol mot någon i sjukvården.
Ingen inom vården tycks vara medvetna om detta, när polisen inte tar upp en anmälan är det det enda bevis man behöver för att anmälan var obefogad

När systemet fallerar

Sjukvården erkänner inte att problemet med att läkare medvetet skadar patienter existerar och gör inget åt det. Om man verkligen satte patientetn först skulle man prioritera att personal inte medvetet skulle kunna skada patienterna, men så är det inte. Skulle vi acceptera att folk blir vådtagna i polisens garage bara för att det sker så sällan?
Det finns ett litet trick jag brukar använda när jag talar med läkare. Jag frågar dom hur stor brottfrekvensen inom sjukvården är. Samtidigt tar jag fram ett papper. När dom sedan svarar, "Vad menar du? Brottsfrekvens inom sjukvård?" så vänder jag på pappret och där står precis vad dom svarade.
Jag gör det inte ofta,men ibland behövs det för att sätta en del på sin plats och för att visa dom hur "out of touch" man är med vad patienter förväntar sig av sjukvården.

Vi kan inte organisera om sjukvården för något som sker så sällan

När man nämner brottsfrekvens inom medicinen så rynkar man på näsan och vill inte ta i frågan. Det är ju så sällsysnt att det egentligen inte existerar, baserat på hur få fall som blir ett polisärende. Henry Pontell är professor i kriminologi och författare till flera böcker om ekonomisk brottslighet. Han skriver att det mest frätande giftet på sociala struktur och våra institutioner är när de med dom högsta meriterna medvetet skadar människor som är i beroendeställning. Men sjukvården anser inte att det är något man ska bry sig om.
Jag har frågat läkare vad dom anser att man ska göra om man blivit utsatt för ett brott av en läkare när man är intagen. "Ring polisen", säger dom. När jag försöker förklara att patienter som försöker avvisas tror dom inte på mig
Jag överväger att skapa en lista över saker som läkare väljer att inte tro på. En lista över det viktigaste dom bör tänka på om de verkligen bryr dig om patienternas välbefinnande.

Farligt läkning

Om du bor i en trygg förort kan sjukvården vara det farligaste stället du vistas på när det gäller risken att någon begår brott mot dig utan påföljd. Statistiken över brottslighet inom vården är känd, ändå agerar de som ska skydda patienterna som om problemet inte finns.
De flesta bedömer hur troligt något är baserat på hur lätt de minns exempel på saken. Det kallas för "Availability heuristic" på Engelska. Vi tänker inte i statistik, vi tänker i berättelser. Dessa berättelser måste bli kända för att samhället ska börja se problemen.
En del av problemet med brott inom sjukvården är att de ofta begås av väldigt smarta personer som vet vad de kan komma undan med. De kan orsaka skador som utvecklas långsamt. Till exempel tar det år för skadade blodkärl att täppas till helt. En arg kirurg behöver bara skada blodkärl nu för att invalidisera någon i framtiden. Konsekvenserna kommer inte direkt som vid ett skottsår, men är lika förödande.
Även när det är uppenbart, som när en läkare går till attack och misshandlar en patient, riskerar vittnen inte sina karriärer genom att säga eller göra något. De går vidare tyst, följer rutiner och pratar inte om det, vilket hindrar att ett institutionellt minne skapas.
Det är avgörande att offrens berättelser blir kända, både för dem själva och för andra, för att ge problemet ett ansikte. Bara siffror räcker inte för att få folk att tänka klokt om saken. Rovlystna brott inom medicinen behöver ett ansikte, annars låter folk vårdpersonal övertyga dem att avfärda fakta utan eftertanke.
Det finns några sådana berättelser på andra ställen på den här sajten (som James Burt) och fler på webben, men det behövs också diskussion om teorier.

Kriminologisk teori

Teorin om rutinaktivitet inom brottslighet borde kunna diskuteras när det gäller brott mot patienter, eftersom den fokuserar på situationella faktorer som skapar möjligheter till brott istället för att skylla på individer. Det passar med dagens trend inom patientsäkerhet, där man skyller på system, institutioner eller miljöer – allt utom de personer som faktiskt begår brotten.
Trots vittnesmål och statistik som bekräftar att kirurger och sjuksköterskor begår brottsliga handlingar mot patienter behandlas ämnet inom vården som om det inte är värt att ta upp. Till exempel hör man ofta från patientsäkerhetsförespråkare: "Vi tror inte att folk går till jobbet för att göra ett dåligt jobb", som om det aldrig funnits en seriemördare eller pedofil inom medicinen. Låt oss för ett ögonblick gå med i deras fantasi om att det inte finns några onda människor bland dem och att ingen går till jobbet för att göra skada, och istället fokusera på teorin om rutinaktivitet.

Alla insatser för patientsäkerhet som inte börjar med med brott mot patienter missar det mest grundläggande problemet.

Teorin om rutinaktivitet säger att brott sker när tre villkor är uppfyllda:
  1. Ett lämpligt mål. Patienter är enkla mål. De är tillitsfulla och nästan hjälplösa, som barn, och har knappt någon möjlighet att reagera på brott som begås mot dem. De vet inte vem de ska vända sig till för att få hjälp. Det finns inget nummer att ringa för att få en förespråkare. Om du tror att ett offer kan få hjälp genom att kontakta en advokat, läs först på andra ställen på den här sajten om hur osannolikt det är att offer får tag på advokater. (Vill vi ens att stämningar ska vara det enda alternativet?) Tänk också på att advokater inte stämmer brottslingar – de försvarar dem. Du kan inte få en advokat att företräda dig i ett brottmål. Den enda som kan väcka åtal för brottslig verksamhet är en åklagare. Det enda en patient kan anlita en advokat för att stämma om är civilrättsliga skadestånd. Skadade patienter hittar som regel ingen förespråkare.
  2. Brist på en kapabel väktare Vårdpersonal rapporterar nästan aldrig varandra, vilket innebär att det inte finns någon väktare. Detta är en av de främsta anledningarna till att det går att komma undan med så mycket som går fel inom medicinen. Människor inom vården står enade mot patienterna. De skyddar varandra, inte patienterna. Det enda vittnet som träder fram är patienten, och det finns ingen för patienten att berätta för. Om patienten dessutom berättar för fel person, även om det bara är en enda person, kan patienten bli stämd. Vi vet att riskhanteringsavdelningar övertalar patienter att de kan bli stämda till och med för att klaga hos polisen. Det är inte sant. Du har rätt att klaga till en myndighet. Men de flesta patienter vet inte det.
  3. En motiverad gärningsperson. Det är inte ovanligt att någon inom medicinen vill göra något de inte borde. Onödiga operationer för vinst? Lust? Tävlingsinstinkt? Ilska? Makt? Det finns många anledningar. Men medicinen väljer att tro att dessa anledningar inte existerar och att frågan inte är viktig.

Patienter som utsatts för brott kan oftast inte få tag på en advokat

Det kanske inte går att göra något åt att patienterna är enkla mål. Men något måste göras för att ge patienterna väktare och ett system som reagerar när de rapporterar att de blivit utsatta. Andra inom vården kommer aldrig att ta det jobbet. De förnekar till och med att det behöver göras. Detsamma gäller samhället i stort. En advokat fick höra om en läkare som medvetet invalidiserat en patient i ett raseriutbrott. Advokaten viftade bort det med att han var säker på att kirurgen gör mer nytta än skada. Men skulle vi acceptera samma resonemang om en bilmekaniker eller en politiker? En polischef? Självklart inte, men vi sätter läkare på piedestal.

Ondskan strålar ut under lång tid

Någon som minns filmen It’s a Wonderful Life med Jimmy Stewart? Ängeln i filmen visar Jimmy Stewart allt gott han gjort i sitt liv som inte hade skett om Jimmy inte levt. Om Jimmy varit en patient som medvetet skadats i sjukvården hade han heller inte kunnat göra allt det goda som han gjorde.
När man mäter hur mycket skada en en person inom vården kan göra och ställer den mot det goda som samma person gjort måste man göra samma sak med patienterna som dessa skadat. Efter en vårdskada kan resten av patientens liv handla om överleva och hantera sina skador, istället för att göra allt det goda dom annars kunde ha gjort.
Deras familjet kommer inte heller kunna göra alla goda gärningar dom kunde ha gjort, då deras tillvaro till stor del kommer handla om att vårda sin skadade familjemedlem. Skada som medvetet gjorts kommer påverka mångas liv under lång tid.
Förutom detta, hur mäter man all smärta för patienterna som inte längre kan ta hand om sina barn? Hur många äktenskap har inte brutits samman av medvetna synder begågna av personal på sjukhus? Hur kan andra goda saker dessa gör rättfärdiga detta, speciellt om det är en person som har många medvetna skador gjorda mot flera patienter?

Läkare betyder inte James Bond 007 med "rätt att döda"

Att vara läkare är inte ett "du slipper fängelse-kort i ett familjespel. Det är är inte en licens som ger rätt att döda. De som utövar tillsyn över vården ska inte subjektivt rationalisera om personen trots allt gör mer gott än ont. När ett brott kan ha begåtts ska detta prövas av dom rättsvårdande myndigheterna, inte sopas undet mattan. Det är det enda moraliskt godtagbara sättet att agera.

"Den som passivt accepterar ondska är lika iblandad som den som hjälper till att genomföra den onda handlingen. Att acceptera ondska utan att ingripa är att samarbeta med ondskan"

– Martin Luther King, Jr.
Vidare läsning:
  1. Healthcare Crime: Investigating Abuse, Fraud, and Homicide by Caregivers av Kelly M. Pyrek
  2. Violence at Work av Vaughan Bowie, Bonnie S. Fisher och Cary Cooper. Har en sektion om personal inom sjukvården som medvetet skadar sina patienter.