Brottslighet inom sjukvården - några exempel
Texten hämtad ifrån Crime in Medicine
Ända sedan Thomas Hobbes tid har vi vetat att även en "god" människa kan vara våldsam eller självisk. Inom medicinen verkar man tro att vårdgivare aldrig skulle skada en patient med flit. Systemet gör det nästan omöjligt för patienter att anmäla brott. I varje stor grupp finns sociopater och psykopater. Brott inom medicinen sopas under mattan. Det borde vara det första patienterna skyddas från – vårdgivare som begår brott mot dem.
Var annars än inom sjukvården erkänns aldrig ett misstag?
— "The Doctor Factor," an essay in "The Woman at the Washington Zoo" by Marjorie Williams
Juridiken spelar ingen roll. Polisen låter inte patienten anmäla ändå. Deras bortförklaringar är många och fantasifulla:
Men ingen har dragit en linje med en röd penna kring sjukvården och sagt att här gäller inte lagen. Ibland säger polisen rakt ut: "Vi släpper inte fram en anmälan." (se Kashyap)
Polisen kan kräva att en läkare bekräftar skadorna som annan sjukvårdspersonal orsakat för att ta upp en anmälan. Polisen kan då påstå att åklagare annars inte tar upp fallet. Ibland säger polisen att det går under Patientnämnden, vilket också är fel. Bara polisen kan ta emot och utreda en brottsanmälan. Patientnämnderna tar emot klagomål, men kan ibland inte hantera dem. De avskriver för "brist på bevis". Detta är systemfel drivet av intressekonflikter. Polisen utreder inte ordentligt. De kan fråga vårdgivaren efter journaler, som saknar spår av brott, tro på dem och lägga ner fallet. Journaler skrivna av gärningspersonen, i en värld där fel sällan skrivs ner. Polisen tar till och med vittnesmål från medskyldiga som bevis. Sedan ber de om ursäkt för att ha stört och avslutar ärendet. Folk, inklusive polisen, litar blint på vårdgivare. Sunt förnuft och bevis räcker inte.
Det är ovanligt med en patient som får polisen att faktiskt titta på journalerna och tala med polisen om innehållet. I normalfallet kommer inte polisen ta emot en anmälan, eller så avskrivs den omedelbart.
Få patienter som försöker göra en polisanmälan lyckas. Men inget får läkare och vårdpersonal att sluta sig samman mot en patient som när en läkare påstås ha gjort något brottsligt. Att få skador behandlade som tillfogats en patient med flit är nästan omöjligt. Även när man tror på patienten vill ingen ställa en diagnos som skulle kunna användas som bevis i en domstol mot någon i sjukvården.
Ingen inom vården tycks vara medvetna om detta, när polisen inte tar upp en anmälan är det det enda bevis man behöver för att anmälan var obefogad.
Sjukvården erkänner inte att problemet med att läkare medvetet skadar patienter existerar och gör inget åt det. När systemen inte ens erkänner problemet med medveten skada, än mindre gör något åt det, är de inte heller kapabla att hantera mindre allvarliga problem. Om man verkligen satte patienten först skulle man prioritera att personal inte medvetet skulle kunna skada patienterna, men så är det inte. Skulle vi acceptera att folk blir våldtagna i polisens garage bara för att det sker så sällan?
Det finns ett litet trick jag brukar använda när jag talar med läkare. Jag frågar dom hur stor brottsfrekvensen inom sjukvården är. Samtidigt tar jag fram ett papper. När dom sedan svarar, "Vad menar du? Brottsfrekvens inom sjukvård?" så vänder jag på pappret och där står precis vad dom svarade.
Jag gör det inte ofta, men ibland behövs det för att sätta en del på sin plats och för att visa dom hur "out of touch" man är med vad patienter förväntar sig av sjukvården.
När man nämner brottsfrekvens inom medicinen så rynkar man på näsan och vill inte ta i frågan. Det är ju så sällsynt att det egentligen inte existerar, baserat på hur få fall som blir ett polisärende. Henry Pontell är professor i kriminologi och författare till flera böcker om ekonomisk brottslighet. Han skriver att det mest frätande giftet på sociala strukturer och våra institutioner är när de med de högsta meriterna medvetet skadar människor som är i beroendeställning. Men sjukvården anser inte att det är något man ska bry sig om.
Jag har frågat läkare vad dom anser att man ska göra om man blivit utsatt för ett brott av en läkare när man är intagen. "Ring polisen", säger dom. När jag försöker förklara att patienter som försöker avvisas tror dom inte på mig.
Jag överväger att skapa en lista över saker som läkare väljer att inte tro på. En lista över det viktigaste dom bör tänka på om de verkligen bryr sig om patienternas välbefinnande.
Om du bor i en trygg förort kan sjukvården vara det farligaste stället du vistas på när det gäller risken att någon begår brott mot dig utan påföljd. Statistiken över brottslighet inom vården är känd, ändå agerar de som ska skydda patienterna som om problemet inte finns.
De flesta bedömer hur troligt något är baserat på hur lätt de minns exempel på saken. Det kallas för "Availability heuristic" på engelska. Vi tänker inte i statistik, vi tänker i berättelser. Dessa berättelser måste bli kända för att samhället ska börja se problemen.
En del av problemet med brott inom sjukvården är att de ofta begås av väldigt smarta personer som vet vad de kan komma undan med. De kan orsaka skador som utvecklas långsamt. Till exempel tar det år för skadade blodkärl att täppas till helt. En arg kirurg behöver bara skada blodkärl nu för att invalidisera någon i framtiden. Konsekvenserna kommer inte direkt som vid ett skottsår, men är lika förödande.
Även när det är uppenbart, som när en läkare går till attack och misshandlar en patient, riskerar vittnen inte sina karriärer genom att säga eller göra något. De går vidare tyst, följer rutiner och pratar inte om det, vilket hindrar att ett institutionellt minne skapas.
Det är avgörande att offrens berättelser blir kända, både för dem själva och för andra, för att ge problemet ett ansikte. Bara siffror räcker inte för att få folk att tänka klokt om saken. Rovlystna brott inom medicinen behöver ett ansikte, annars låter folk vårdpersonal övertyga dem att avfärda fakta utan eftertanke.
Det finns några sådana berättelser på andra ställen på den här sajten (som James Burt) och fler på webben, men det behövs också diskussion om teorier.
Teorin om rutinaktivitet inom brottslighet borde kunna diskuteras när det gäller brott mot patienter, eftersom den fokuserar på situationella faktorer som skapar möjligheter till brott istället för att skylla på individer. Det passar med dagens trend inom patientsäkerhet, där man skyller på system, institutioner eller miljöer – allt utom de personer som faktiskt begår brotten.
Trots vittnesmål och statistik som bekräftar att kirurger och sjuksköterskor begår brottsliga handlingar mot patienter behandlas ämnet inom vården som om det inte är värt att ta upp. Till exempel hör man ofta från patientsäkerhetsförespråkare: "Vi tror inte att folk går till jobbet för att göra ett dåligt jobb", som om det aldrig funnits en seriemördare eller pedofil inom medicinen. Låt oss för ett ögonblick gå med i deras fantasi om att det inte finns några onda människor bland dem och att ingen går till jobbet för att göra skada, och istället fokusera på teorin om rutinaktivitet.
Teorin om rutinaktivitet säger att brott sker när tre villkor är uppfyllda:
Det kanske inte går att göra något åt att patienterna är enkla mål. Men något måste göras för att ge patienterna väktare och ett system som reagerar när de rapporterar att de blivit utsatta. Andra inom vården kommer aldrig att ta det jobbet. De förnekar till och med att det behöver göras. Detsamma gäller samhället i stort. En advokat fick höra om en läkare som medvetet invalidiserat en patient i ett raseriutbrott. Advokaten viftade bort det med att han var säker på att kirurgen gör mer nytta än skada. Men skulle vi acceptera samma resonemang om en bilmekaniker eller en politiker? En polischef? Självklart inte, men vi sätter läkare på piedestal.
Någon som minns filmen It's a Wonderful Life med Jimmy Stewart? Ängeln i filmen visar Jimmy Stewart allt gott han gjort i sitt liv som inte hade skett om Jimmy inte levt. Om Jimmy varit en patient som medvetet skadats i sjukvården hade han heller inte kunnat göra allt det goda som han gjorde.
När man mäter hur mycket skada en person inom vården kan göra och ställer den mot det goda som samma person gjort måste man göra samma sak med patienterna som dessa skadat. Efter en vårdskada kan resten av patientens liv handla om att överleva och hantera sina skador, istället för att göra allt det goda dom annars kunde ha gjort.
Deras familjer kommer inte heller kunna göra alla goda gärningar dom kunde ha gjort, då deras tillvaro till stor del kommer handla om att vårda sin skadade familjemedlem. Skada som medvetet gjorts kommer påverka mångas liv under lång tid.
Förutom detta, hur mäter man all smärta för patienterna som inte längre kan ta hand om sina barn? Hur många äktenskap har inte brutits samman av medvetna synder begångna av personal på sjukhus? Hur kan andra goda saker dessa gör rättfärdiga detta, speciellt om det är en person som har många medvetna skador gjorda mot flera patienter?
Att vara läkare är inte ett "du slipper fängelse"-kort i ett familjespel. Det är inte en licens som ger rätt att döda. De som utövar tillsyn över vården ska inte subjektivt rationalisera om personen trots allt gör mer gott än ont. När ett brott kan ha begåtts ska detta prövas av de rättsvårdande myndigheterna, inte sopas under mattan. Det är det enda moraliskt godtagbara sättet att agera.
"Den som passivt accepterar ondska är lika inblandad som den som hjälper till att genomföra den onda handlingen. Att acceptera ondska utan att ingripa är att samarbeta med ondskan"
— Martin Luther King, Jr.
Vidare läsning: